Tomten stjäl väl inte ©

- Erik, Astrid! ekar mammas rop uppför trappan, nu kliver ni upp det är sista gången! Nu är mamma arg, nu måste jag nog kliva upp.

Det är julaftons morgon och klockan är bara tio. Jag som ville sova så länge som möjligt, helst till på eftermiddan, så att det inte ska dröja så länge tills tomten kommer.

Det kommer inte att hända något roligt alls, förrän vi har ätit middag med den äckligt darrande lutfisken.

- Bädda sängarna och kom genast ner och ät frukost! ropar mamma igen. Astrid är redan på väg nerför trappan, då jag hoppar i kläderna och går ner jag också, naturligtvis utan att bädda sängen.

Vi äter frukost medan vi börjar viska om julklapparna. Vi vet ju var dom är, men vi är strängt förbjudna att klämma och tjuvöppna, som vi gjorde i fjol.

Vi äter färdigt och sedan säger jag: " Nu går vi upp och bäddar sängarna, mamma", och så pallrar vi oss iväg upp igen. Redan i trappan kallar Astrid mig för dummer: "Du borde väl begripa att mamma förstår vad vi tänker göra," Du brukar väl aldrig bädda sängen ", säger hon och knuffar in mig mot väggen, "men det begriper väl inte du", far hon ut.

Jag tänker på hur orättvist allt kan vara. Bara för att hon är född en halvtimma tidigare, så tycks hon vara så mycket större. Men vänta bara, tänker jag, jag ska nog ge igen. Jag säger ingenting, för jag vet att jag får stryk, om vi börjar slåss.

Skärmytslingen är glömd redan då vi kommer upp till sovalkoven, och Astrid säger att vi nog skall bädda sängarna ändå. Det var nog tur det, för efter några minuter kommer mamma upp för att se vad vi gör. Då sängarna är bäddade, tar vi var sin jultidning och börjar läsa. Vad Astrid läser vet jag inte, men jag försvinner i alla fall till Dom djupa skogarna med Fantomen och Nero för att bekämpa banditer.

Då jag är mitt ute i djungeln, hör jag Astrid säga: "Nu gick mamma till lagårn". Fort slänger jag iväg tidningen, och vi springer iväg in på kontoret, där julklapparna ligger. Det kallas kontoret, för att pappa har ett skrivbord och ett stort kassaskåp där. Han sköter om jordbrukskassan i byn.

Vi börjar genast att söka igenom julklappshögen. Det är spännande. Undrar vem som får mest paket? Det är viktigt. "Här", ropar Astrid och kastar över ett paket till min sida. Jag tar upp paketet, och hjärtat börjar att slå snabbare.

Kan det verkligen vara det jag hoppas på. Jag klämmer och skakar, men det är inslaget i en kartong. Hårt och ganska platt. Det skulle kunna vara. Plötsligt hör vi fötter stampa på bron, mamma är tillbaka. Jag kastar fort tillbaka paketen och ilar in i sovalkoven till serietidningarna igen.

Det har blivit mörkt ute och julaftonsstämningen har infunnit sig. Vi tittar ut genom fönstret för att se om någon tomte syns till. Vi vet ju att dom finns där ute någonstans.

Undrar om det kommer någon tomte hit, innan vi far till faster Gerda och Emil, där vi brukar fira själva julafton med övriga släkten. Ibland brukar det komma en hit, så att vi får en julklapp var, innan vi går över till faster Gerdas.

Plötsligt smäller det till i väggen bakom huset. "Nu kommer tomten", säger mamma. Jag blir rädd och springer längst in i köket och sätter mig på en stol. "Var är pappa"? undrar jag förskräckt. "Han har gått bort till tant Hulda", säger mamma lugnt, "Vilken otur", tillägger hon. "Ja, vilken otur" , säger jag också.

Det är Gammeltomten som kommer in i köket. Jag vet att det är han, för jag känner igen honom sedan förra julen, då han kom till faster Gerdas. Nu undrar han om vi sett till tomtemor, för hon har kommit bort uppe i skogen. Jag sitter och håller hårt i stolen och törs inte säga någonting alls, så mamma svarar och säger att vi inte har sett någon tomte tidigare. Dom säger någonting mera, men jag är så rädd att jag inte hör vad dom säger. Men han tar i alla fall upp några klappar till mig och Astrid, och sedan går han.

Det känns skönt då han har gått, men samtidigt vill jag att han ska komma tillbaka.

Efter en stund kommer det någon på bron , men det är bara pappa som kommer hem igen. Han blir ledsen för att han var borta då tomten var här.

Så är det dags att gå över till faster Gerdas och då känns det väldigt bråttom, för det gäller att vara före dom andra kusinerna, så att man hinner ta bästa platsen. Det är den på fällen framför öppna spisen. Men då vi kommer dit, sitter redan Kerstin och Lennart där, precis som förra julen. Men jag ska nog passa på, om dom stiger upp nån gång.

Nu har vi börjat med att äta, och jag kan inte förstå hur vuxna kan hålla på i över en timma. Dom sjunger och dom pratar och tänker inte alls på oss barn. Dom vet ju att tomten inte kommer, så länge dom äter och väsnas. Jag smyger mig fram till mamma och ber att hon ska skynda på dom andra, men det vill hon inte. Hon säger bara att jag ska sköta mig "vi är ju borta".

Efter, jag vet inte hur länge, har dom äntligen ätit klart och börjat på att duka bort. Då jag hör Kerstin säga: "Nu kommer tomten". Det kommer inte bara en, utan det kommer tre stycken på samma gång.

Det är gammeltomten, tomtemor och en annan tomtetant. Dom sjunger och dom dansar så gamla dom är. Tänk, att en som är 200 år kan dansa så där, farfar gick ju med käpp då han var 75.

Jag kan inte tänka på något annat än det där hårda paketet, och jag känner besvikelse varje gång någon annans namn ropas ut. Jag får många andra klappar som jag öppnar bara lite grann och lägger i en hög på sidan om mig, det är ju mest bara mjuka paket.

Tomtarnas säckar blir bara tommare och tommare, och aldrig kommer paketet. Då säckarna är tomma och tomtarna håller dom upp och ner och säger att det var allt för i år, känner jag förtvivlan vrida om i min mage. Jag rusar gråtande fram till mamma och pappa. "Jag fick ingen såg, jag fick ingen såg". Jag hade ju önskat den så intensivt så jag måste ju bara få den. "Men lilla vän du måste ju ha fått den, pappa har ju köpt den till dig" säger mamma tröstande. Men jag vet ju att jag inte har fått den. "Det hårda paketet är ju borta". Hemska tankar dyker upp: "Tomten har tagit den, det var ju en sån fin såg". Jag vet inte hur länge jag tröstas, men till slut så har dom övertygat mig att den finns kvar. Någonstans. Den har kanske blivit kvar hemma. Hoppet tänds åter, jag tar på mig skor och jacka och rusar ut i vinternatten.

Så fort har jag nog aldrig sprungit hem tidigare. In genom dörren, uppför trappan och in på kontoret och tvärstannar innanför dörren. Inget paket där. Jag känner återigen förtvivlan komma och går fram några steg. Då ser jag det. Inklämd uppe på bordet bakom mangeln ligger ju paketet.

Till toppen