Nerskrivet 5 år senare i början av det nya milleniet.

Av Erik Wiklund ©

Duns, duns.

Klockan är runt midnatt och snöklumpar dunkar mot fönstret. Jag bor en trappa upp närmast porten i hyreshuset, därför är jag van att folk kastat mot mitt fönster när dom vill in till någon bekant som inte bor på kastavstånd.

Jag har ledsnat på att springa och låsa upp för obekanta mer eller mindre berusade ungdomar, därför tittar jag bara försiktigt ut genom fönstret för att se vem som vill in.

Ett vuxet par med ett litet barn. Jag går därför ner för att släppa in dom.

Nere i porten hör jag mannen säga något men kan inte uppfatta vad han säger och medan jag håller upp dörren för kvinnan och barnet så försvinner mannen bort i den kalla vinternatten.

Kvinnan säger något på ett språk som jag inte förstår men jag uppfattar ett namn som låter bekant, samtidigt som hon tar fram en lapp där namnet och adressen står. Allt stämmer och mannen bor enl namntavlan längst upp i trapphuset.

Jag tar den tyngsta av de två resväskorna och visar vägen upp till mannens lägenhet och ringer på dörren. Det går en stund och ingenting hörs inifrån lägenheten så jag ringer en gång till och bultar också försiktigt på dörren. Jag börjar bli lite fundersam och frågar kvinnan på min mycket dåliga engelska om hon är säker på att dom är väntade och hon nickar och visar mig lappen igen med namn, adress och telefonnummer på.

Jag ber henne vänta och jag går ner till mig och hämtar mobilen för att ringa numret som står där. Vi kan höra genom dörren att signalerna går fram och samtidigt börjar jag förstå att ett problem har dykt upp.

Vi börjar samtala på ett språk som nog inte finns, men på något sätt så förstår vi nog varann. Det framkommer att dom kommit med nattbuss från Stockholm efter att ha åkt färja från Tallin i Estland . Mannen som visat dom fram till porten var busschauffören som kört från Stockholm. Han hade gjort gjort en extra sväng med bussen för att hjälpa dom ända fram. Det kallar jag chaufför.

Då vi stått en bra stund i trapphuset och jag förstår att mannen inte kommer att dyka upp, frågar jag om dom vill komma in till mig och vänta. Det vill dom, och så blir det.

Jag tar fram lite fikabröd och kokar te, dom vill ha te båda två , inte kaffe.

Då jag ser med vilken fart allt åker ner genom struparna så förstår jag att det behövs en djupare dykning i kylskåpet.

Eter en kort förklaring om vad äggröra är för någonting så försvinner även den andra dukningen snabbt samma väg.

Tiden rinner iväg och P som grabben heter sitter gäspande och helt slut på soffkanten. Han får en filt så att han kan lägga sig på den korta delen av hörnsoffan.

Vid tre-fyra tiden på morgonen då jag frågar om inte vi också ska försöka att sova en stund, så nickar K , som hon heter, instämmande men klappar med bestämda handslag på soffkanten, "I sleep here, I sleep here".

Det går bara bra för min del, jag har inte tänkt mig något annat heller, jag har dessutom två veckor tidigare förlorat den livskamrat som jag haft dom senaste tio åren, så för mig var erotiska tankar långt borta. Hon dog efter en längre tids sjukdom, men det vet ju inte K.

Då det blir morgon och kylskåpet tömts på återstoden och toalettbestyren är överstökade vill K låna bl,a ett strykjärn. Det är dags för ett nytt försök längst upp i trapphuset förstår jag.

Då hon tycker att hon är tillräckligt uppiffad försvinner hon uppför trappan.

Det har gått kanske fem minuter då hon med förtvivlan i blicken kommer ner igen.

"I can not stay there, I can not stay there", säger hon flera gånger.

Då hon lugnat sig något förstår jag lite av vad hon berättar.

En mycket bakfull man med tomma flaskor och burkar omkring sig i en ostädad lägenhet hade hälsat henne välkommen. Han hade troligtvis varit hemma på natten men varit så påverkad att han inte vaknat av våra försök att påkalla hans uppmärksamhet.

Det syns att hon vill vara i fred så jag låter henne vara en stund. Hon står och tittar ut genom köksfönstret i hosjunken huttrande ställning, hon står där och gråter en stund.

P sitter i rummet och ser frågande och ledsen ut. Med honom kan jag ju inte växla ett enda ord. Ryska som modersmål och inte ens dålig engelska.

Då det gått en stund försöker vi åter att samtala och det kommer fram att hon betalat resan hit med sina sista pengar, one way ticket.

Inga pengar, ingen biljett och ingenstans att ta vägen.

Jag känner att situationen blir allt svårare att reda ut, särskilt med dom språksvårigheter som blir allt mer tydliga allteftersom deras situation förvärras. Jag beslutar mig då för att försöka hitta en tolk som kan hjälpa oss.

Kontakt med sociala, jag förklarar situationen, men dom kan inte ställa upp om jag inte lovar att betala tolken. Jag säger att jag inte klarar av det med min a-kassa.

Skam den som ger sig tänker jag.

Fram med telefonkatalogen för att söka efter en rysk-svensk vänskapsförening. Jag vet inte hur många vänskapsföreningar jag hittade med katalogens och nummerbyråns hjälp. Många var det, men någon rysk-svensk hittade jag inte.

Till slut återstod det bara att uppsöka biblioteket för att låna ett rysk-svensk lexikon, svenskt-engelskt hade jag ju redan.

Det blev några timmars intresant samtal om många saker. Bl.a. fick jag veta att hon var en arbetslös städerska som i stort sett inte hade någonting att återvända till.

Jag visste ju inom mig själv att det måste sluta hos polisen och jag gruvade mig länge innan jag förde det på tal. Jag visste ju inte vad hon hade för erfarenheter av poliser.

Hon tog det dock mycket bra och föreföll nästan lättad då hon förstod att jag skulle följa med och hjälpa till.

På polisstationen blev vi bra mottagna och där såg dom till så att paret fick övernatta på ett hotell för att flygas tillbaka till Tallin nästa dag.

Innan vi skildes på polisstationen lovade jag att jag skulle försöka hinna med att hälsa på dom på kvällen. Jag hade nämligen saker som jag måste hinna med att göra den dagen.

Jag skyndade med mina göromål och åkte ut till hotellet, dom blev glada då jag kom dit. Vi åkte ut på stan där jag visade dom runt. Den inglasade hissen på Plaza hotell tror jag imponerade mest på dom. Efter ett skrovmål som dom mycket diskret smög resterna av in i en servett och sparade så åkte vi till min bror F som talar Engelska. Jag trodde att det skulle vara roligt för henne att tala med en som kunde det bättre än jag.

Där visade det sig att K var mycket sämre på engelska än vad jag är så dom förstod nästan inget av varann Det går tydligen att kommunicera även med dåliga språkkunskaper då man lärt känna och litar på varandra.

Efter det att vi skilts har jag fått ett vykort från henne där hon ville att jag skulle höra av mig.

Jag har försökt att kontakta henne men dom har flyttat från den adress jag fick, och på den nya adressen, som jag fick av den som övertog hennes telefonnummer, har jag inte fått något svar ifrån.

Det skulle vara roligt att få veta hur det gått för dom.

Till topp